För det första så planerar vi en föreläsningsserie som heter “Reastake – så som man fordomdags sporde” och handlar om ord och uttryck på vretamåladialekt. Flertalet prominenta språkvetare kommer att närvara. Arbetsglädjen solkas dock av den samhällssjukdom som heter internet-mobbning.
Claes den nittonde Bock, en av de som gör internet till en mycket obehaglig plats, kallar mig för lögnerska och vidhåller att Vretmåla inte finns. Vi tror fortfarande inte på att någon tror att det han säger är sant, men hatet och människoföraktet som genomsyrar det han skriver gör en alldeles mörk-rädd!
Varför finns det så mycket hat, och hur kan man hata något som Vretmåla? Varför vill man till varje pris nedgöra någon som bara vill väl? Varför sprider man lögner och inte kärlek? Internet är en bra uppfinning – framför allt för oss i glesbygden – men ibland undrar man om man egentligen ska få säga precis vad som helst?? Man måste alltid komma ihåg att det finns människor bakom varje hem-sida!!!
Det har blivit svårare att stiga upp om morgnarna. Jag är ofta ledsen när jag äter frukost. Jag blir allt räddare för stämningen som råder på internet. Jag har ofta svårt att somna om kvällarna. Tankarna maler och maler.
Känslorna av uppgivenhet, rädsla och sorg delar jag med många som jobbar på muséet. Det råder ofta en tyst och uppgiven stämning på fika-rasterna. Några svär, andra gråter tyst. Ibland önskar någon att internet aldrig hade hittats på.
Många vretmålabor har kommit in på muséet och berättat att de känner sig kränkta. Det har gått så långt att kommunfullmäktige samlade till rådslag. Vi kom fram till att härda ut och vända andra kinden till. Det är Vretmåla-andan det! Vi är envisa, men godhjärtade och förlåtande!
Till nät-marodören vill vi alltså sträcka ut en hand: Kom till oss! Du är – precis som alla andra – välkommen att besöka vår vackra hemtrakt. Kom och hör vinden susa i yster dans genom granarnas grenar och barr. Kom hit till oss och fatta våra utsträckta händer; lyssna till de gamlas berättelser från förr, hör barn skratta och hästar gnägga; hör slamret från träullsfabriken där fliten bor. Kom och se lärkorna kasta sig huvud-löst mot den azurblå smålandshimlen. Kom och njut av att vandra barfota över sandstranden – Vretmålas läppar i väster som är förenade med havet i en evig salt-stänkt kyss.
Vi ger oss inte. Vi sträcker ut en hand. Till oss är alla välkomna, hälsar hela Vretmåla!
Vid pennan (eller kanske snarare tangentbordet),
Vivan Bruus.
